måndag 8 september 2014

Carlie de Boer - interview

She isn't originally from New York, artist and producer Carlie de Boer. In fact, she has lived in many parts of the US, from Minnesota to L.A. and now Brooklyn. And her background is versatile in more ways than geographically as she has worked different creative jobs and is a clasically-trained vocalist and pianist. Now she's releasing a single and being compared to Grimes can hardly be bad for the hype. Here's a little chat about some random things that came to mind as I was listening to Private parts, which you can do as well if you scroll down.

Gordon: Please tell me about producing, do you work with other artists as well or do you just produce your own stuff?
CarlieI produce and write by myself and with others. “Private Parts” was definitely a group effort, but it started with me writing the line “show you mine, show me yours.”
Gordon: Your bio says you did acoustic sets on the Sunset Strip, was it like busking or more like concerts? Is there a difference and what do you think of the street as a stage?
CarlieIn LA there’s a bunch of venues on Sunset Blvd. like The Viper Room and House of Blues called “the strip”. I played almost all of them. I’ve actually never played on the street, and don’t want to. I’d probably work the corner before I’d play on a corner.
Gordon: I've never been to Brooklyn but a friend of mine is going there to write music in a couple of weeks. What should I tell her not to miss?
CarlieManhattan! Just kidding. Prospect Park is what Central Park was supposed to be, and I’m lucky I get to live right next to it. Also, any of the venues like Output or Brooklyn Bowl are by far the best in the city.
Gordon: What does classically trained mean? Did you go to school for a long time and did you have other goals back then?
CarlieI asked for voice and piano lessons when I was 7, and was only allowed to sing hymns and classical arias. I even went to band camp every summer. I wanted to be the next Tori Amos, and still do.
Gordon: Love your single Private Parts. If you were deejaying and playing it in a club, what would you put on before and after it?
CarlieTodd Terje “Inspector Norse” before, then Penguin Prison’s cover of “All Night Long” after.

tisdag 26 augusti 2014

Nick Raven - Strange days

Jag gissar att det är allmängiltigt, de där små detaljerna, det kan vara ljud eller smaker eller bilder, som omedelbart försätter oss i lyckliga och positiva sinnesstämningar. Triggers, säger man på engelska men översättningen avtryckare eller utlösare ger inte riktigt rätt associationer. De där små sakerna sätter igång oss. Nyzeeländaren Nick Raven har hittat en av mina sweet spots med gitarrintrot till sin singel Strange days. Han låter som Sarah Records mer än nåt annat och han gör det bra. Dagens tips är antipodiskt vemod för den här högst regniga augustimånaden.

lördag 23 augusti 2014

Jenny Gabrielsson Mare - intervju

Jenny Gabrielsson Mare gjorde en vacker spelning på Gordon i vintras och nu kommer hon att inleda indiesäsongen på S:ta Clara, där ett annat band tar över efter Gordon i kampen för att göra måndagar meningsfulla. Jenny är en av Stockholms mer kreativa och intressanta personer så jag är väldigt glad över att ha fått chansen att kolla läget inför hösten. Det visade sig att det händer en del.

Gordon: Hej Jenny! Tänkte höra lite hur läget var inför din spelning nästa måndag. Jag minns att du berättade att du sa upp dig från ditt fasta jobb på Systembolaget och ska försöka leva som frilansande artist och skribent. Hur går det?
Jenny: Det går, kan jag väl säga. Det är lite av ett experiment för att undersöka hur lite pengar jag kan leva på utan att bli deprimerad. Men jag har fått in några uppdrag och klarar mig. Det gäller att  inte behöva gå tillbaks till att vara anställd. 50% skulle jag kunna tänka mig att jobba. Om det var ett spännande jobb och om det inte tog all energi. Men det är svårt att hitta deltidsjobb som inte är mördande tråkiga.
Gordon: Det verkar ha handlat en hel del om ditt syntprojekt White Birches under våren. 
Jenny: Ja och nu är White Birches inne i en skrivarfas. Vi är i studion hela tiden och har fått färdigt halva plattan. Det är ju ett hjärteprojekt, både Fredrik och jag har saker vid sidan och vi håller på så länge det fortsätter vara så här roligt och fyllt med så här mycket kreativitet. Nu kommer jag från två dar i replokalen med distade gitarrer. Det känns riktigt bra.
Gordon: Berätta lite om turnén ni gjorde.
Jenny: Vi är bara två pers så vi kunde sätta oss i Fredriks gamla Volvo-kombi och köra. Vi började i Jönköping och jobbade oss norrut ända upp till Boden. Att vara två gjorde det möjligt. När jag spelar som Jenny Gabrielsson Mare har jag nästan alltid med flera musiker och de ska ha betalt. Nu var det ok att bara få det att gå runt. Det är en stor frihetskänsla.
Gordon: Jag är ju född i Boden men jag flyttade tidigt och har ingen vuxenbild av stan så jag måste fråga, hur var det möjligt att ni fick en indiesyntspelning i Boden?
Jenny: Är du från Boden? Jag är också född där och det är därför det funkar. Min kompis Madde bokar spelningar till ett ställe som skulle ha passat oss jättebra där de har lite konst och kulturstil. Men nu bygger de om så vi fick spela på ett ställe som heter Café Tingshuset och det var aningen åt det bisarra hållet. Det såg ut som det skulle serveras kyrkkaffe och det var alldeles ljust. Sen måste vi vrida upp volymen väldigt högt för att få bra tryck i konserten så en del stammisar var sura. Men vi träffade så himla mycket fina människor på turnén.
Gordon: Sen tänkte jag höra hur det är att vara så mycket mångsysslare som du är, med din syntduo, din solomusik och ibland är du DJ också. Förutom att du frilansar som skribent.
Jenny: Jag jobbar ganska separerat, kör en sak åt gången för att inte bli alltför splittrad. Just nu blir det inget solojobb utan bara White Birches, jag behöver göra så för att inte känna att hjärnan ska sprängas. Sen händer det ändå att det glider ihop, jag kanske sitter med en Birchesgrej och plötsligt blir det massor av tremologitarrer som mer hör hemma på min soloplatta. DJ:andet gör jag inte så ofta, det är mest på en särskild klubb och då kör jag lite swing, lite rockabilly, lite indie och lite guilty pleasures. Sånt jag lyssnar på hemma mycket. Om det är något tema påverkar det. Sist var det tema Hollywood och då stoppade jag in filmrepliker. Nästa lördag är det dags igen och då har vi tema Tusen och en natt. Det blir väldigt roligt. 
Gordon: Men hur ser planen utför sologrejen? Har du något på gång.
Jenny: Javisst. I oktober drar jag till New York och stannar en månad och bara skriver material till nästa platta. Först hade jag tänkt att åka till Paris men då skulle det bara bli samma stil som förra skivan. Jag behövde ett annat filter, något ruffigare, det kommer att vara lite soulkänsla, lite gospel, handklapp, tror jag. New York är ett bra ställe att skriva. Just nu har jag inte en massa kompisar där heller så det kommer att bli fokuserat. Hoppas bara att jag inte blir lappsjuk och längtar hem för mycket.
Gordon: Det låter som en fantastiskt bra höst. Och du inleder den med en intensiv helg, först DJ-gig på lördag och sen en spelning på S:ta Clara i Gamla stan på måndagen den 1/9 där Dan Axelsson och The Slytest har tagit över Gordons plats i indiegeografin. 
Jenny: Jag kommer att ha med mig Emeli Jeremias som spelade cello när vi var på Gordon i vintras. Hon ska ha med klockspel och lite annat också, hon är fantastisk!
Gordon: En sista fråga eftersom du har järnkoll på bra dricka, vad skulle du rekommendera att jag häller i mig när jag lyssnar på Jenny Gabrielsson Mare respektive White Birches?
Jenny: Haha - Hmm... till Jenny Gabrielsson Mare skulle jag nog säga champagne eller någon trevlig starksprit som gammal cognac eller en schysst bourbon... Till White Birches passar det nog bättre med något hederligt rödtjut, gärna rätt strävt. Eller en hyfsat bitter tröstöl.

Tack för intervjun! Ni hittar Jenny i cool outfit på Nalen på lördag när hon spelar grymma skivor på Fräulein Frauke Presents 1001 Nights. Sen hoppas jag att ni tar er till Gamla stan på måndag och ser och hör hennes rökigt jazziga indiepop i min favoritkällare på Lilla nygatan 17. Där är de inte världsbäst på hederligt rödtjut men de är ena jävlar på bitter tröstöl så det funkar.

Gordonteaser

Gordon har en grej på gång. Back to the roots. I samarbete med Moon Types blir det indiebaluns på Landet den elfte oktober. Tre band och massor av mespop, indiepop, britpop, twee, skönt och lyckligt sväng och jangliga gitarrer. Mer info framöver.

onsdag 20 augusti 2014

Jaquline Ronneklew - intervju

Jaquline Ronneklew har haft en hektisk sommar. Hon har jobbat hårt med både musik och med sitt day job ombord på ett norskt kryssningsfartyg, hunnit spela live och släppa singel. Tidigare i somras försökte jag få till en intervju men det gick liksom inte. Lyckligtvis är den norrlandsbördiga sångerskan och låtskrivaren oavbrutet aktuell och intressant. Och mina frågor funkade rätt bra att återanvända nu.

Gordon: Du får mycket uppmärksamhet för din röst och den känns som en central del av din musik, spelar röster lika stor roll för vad du väljer att lyssna på.
JR: Tack, och ja det gör det! Älskar ju att inspireras och eftersom sång är mitt huvudinstrument så lyssnar jag ju mest på det automatiskt när jag hör på musik!
Gordon: Och på tal om röster, vilka är dina favoriter (förutom Titiyo)?
JR: Såklart TITIYO 4-ever men har även kärlek för Kate Bush, James Blake, Sophia Somajo, Ane Brun, Mumford and sons, Florence and the Machine, Beyonce såklart, Michael Jackson osv.
Gordon: Hörde att du blivit av med din gitarr, och att du är pissed off. Skulle du kunna tänka dig att göra som Timbuktu eller t.ex. göteborgska Vindstyrka 12 som skrivit arga låtar om folk som begått brott mot dem? Vad skulle din arga låt kunna heta?
JR: Haha ja! Fan va jag grät, inte så mycket tårar sen jag blev dumpad sist. Har skrivit en arg låt som heter "Beneath My Collarbone" haha, men den är inte så thug kanske!
Gordon: Hur mycket kontakt har du med publiken när du spelar? Pratar du direkt till individer? Går du nånsin ner i publiken eller tar önskelåtar? Eller är du mer introvert och tuff?
JR: Har väldigt mycket kontakt tror jag för brukar få komplimanger för det, har liksom inte så mycket filter, en står ju ändå där och visar upp hjärtat o smärtan! Haha, och jag brukar nog fästa lite extra på vissa som jag skrivit runt och som betyder mycket om de är i publiken.
Gordon: Finns det några bestämda Ronneklewska framtidsplaner? Inspelningar? Konserter/turnéer? Semester?
JR: Ja! Nu jävlar blir det mini-turné i augusti! Malmö, Varberg och Göteborg i slutet på månaden sen direkt på havet igen i Norge på Hurtigrutten och jobbar och skriver i tre veckor sen in i studion och gör skivan i höst! Längtar ihjäl mig! Och det blir samarbeten med Tobias Fröberg och Sophia Somajo!
Gordon: Och kommer du att slå stort? Snart?
JR: Ja, världsherravälde inom ett år är väl rimligt? Haha, skoja drömmer gärna om att komma utomlands och spela!

Skåne och västkusten, håll utkik efter Jaqulines spelningar inom kort. Och resten av oss får väl uthärda väntan på det där studioarbetet.

tisdag 19 augusti 2014

Juni Järvi - intervju

Mina intervjuer görs oftast genom mejlkontakt, det blir lätt så när allt arbete är ideellt och tiden är knapp. Synd, tänker jag ibland, för det vore kul att träffas och snacka mer utförligt och låta intervjuerna ta sina egna vägar. Men ibland får jag tillbaks mejlsvar som är fantastiskt roliga. Folk blir ofta mer välformulerade när de får svara i lugn och ro framför datorn och den här bloggens perspektiv är ett fans. Så det gör mig verkligen ingenting att bli så himla, jäkla förtjust i nån som jag blev när jag fick tillbaka svar från Juni Järvi. Grym pop gör han också!

Gordon: Fyra år är en lång tid, skriver du på din blogg. Vad har hänt sen sist?
Juni JärviJag arbetar väldigt processinriktat när det gäller musik. Oftast tar en låt veckor eller månader (i vissa fall år) att skriva. Vissa låtskrivare skriver kanske fyrtio låtar inför ett album som sedan till slut blir på tio spår. Jag kasserar extremt sällan en låt, de låtar jag skriver hamnar på skivan. Till den kommande skivan strök jag dock en låt som inte passade in i helheten, men det var första gången det hänt. Så ur den synvinkeln är det inte så konstigt att det tar flera år mellan varje skiva, haha! Men jag har även sysslat med annat under tiden. Jag har gjort lite filmmusik och så har jag två andra projekt, ett neoklassiskt och ett elektroniskt. Jag har även studerat lite vid sidan om, audioteknologi bland annat. Sen arbetar jag ju heltid på kontor och har två barn så saker få ta den tid det tar. Men nästa skiva dröjer nog inte lika länge. Jag fyller tio år som skivartist 2016 så något slags släpp planerar jag att göra då.
Gordon: Har du stått på några verkliga barrikader nån gång? Eller vill du berätta lite om de symboliska?
Juni Järvi: Beror lite på vad man menar. En faktisk bokstavlig barrikad har jag nog aldrig stått på. Men som ung var jag rätt radikal och en del av den utomparlamentariska vänstern. Har tappat räkningen på hur många demonstrationer och aktioner jag deltagit i. Men i låten får barrikaderna mer symbolisera något som är värt att kämpa för och vikten att våga stå för det man är och vill. Och att allt som är värt något i livet måste kämpas för.
Gordon: Du gör rätt så klassisk svensk indiepop (lite Jens Lekman, lite Olle Ljungström om du inte misstycker) men det verkar ha hänt nåt sen sist. Hur kommer det att låta på skivan som kommer snart?
Juni Järvi: Det blev nog en rätt så tvär vändning när jag bytte språk från engelska till svenska. Dels för att texterna i sig skapade ett behov av en ny ljudbild, ett nytt utrymme att presenteras på. Jag sjunger nog lite annorlunda mot tidigare också. Och dels för att elgitarren fick ta en mer framträdande plats än tidigare. Jag antar att andra typer av referenser och influenser, både medvetna och omedvetna, även de påverkade ljudbilden. Dessa två rätt så stora förändringar resulterade i ett mer rockigt ljud. Äsch, det låter så fånigt när jag skriver det. På barrikaderna är ju fortfarande rätt poppig med handklapp och allsångsvänlig refräng, men Ikaros (som är andra singeln från albumet) är mer representativ för hur resten av skivan låter. Det är lite mer svärta, lite mer desperation men även tillfällen då hjärtat slår snabbt som på en liten fågel.
Gordon: Och hur lät det när du var hippiepunkare i Huddinge?
Juni Järvi: Oj, haha. Inte bra! Vi hade ett band som hette Sladd och låtarna handlade om att bli spöad av kickers och att jorden höll på att gå under. Vi lyckades spela in några låtar som vi släppte på kassett och vi gjorde några spelningar på lokala ställen som Huset och Restaurang Falken. Den första låt jag skrev handlade om en ensamstående mamma som blev arbetslös och började knarka. Det är lite sött att man var så naiv och ovetande då. För att visa hur fattig hon var fanns det en textrad om att hon tvingades baka eget bröd. Det var så jag föreställde mig fattigdom där jag bodde i villaförorten med ständig tillgång till Skogaholmslimpa.
Gordon: Har just inrett mitt första egna kontor och är osunt intresserad av var folk arbetar och skapar. Har du lust att beskriva din replokal?
Juni Järvi: Hoppas ditt kontor blev fint! Min musikaliska arbetsplats är tvådelad. Dels har jag en hemmastudio i lägenheten där jag spelar in grunderna i låtarna. Jag har ett masterklaviatur med vägda tangenter och en Nord electro 3 som jag använder för orglar, piano och synthljud. Har även en Korg R3 som har väldigt fina bas- och padljud. Det är också där jag sedan mixar allt. Då använder jag mig av en controller som gör att jag kan styra inspelningsprogrammets alla reglage på ett smidigt sätt. Dels har jag ett inspelningsrum som även används som replokal. Jag delar dem med några vänner och bekanta och där finns trummor och förstärkare att tillgå. Det är också där jag spelar in sång , akustisk gitarr och sånt som är mer ljudstarkt. Och repar inför spelningar så klart! Men det sker bara periodvis då jag inte har ett fast band. Vi håller det rätt fint och försöker ha bra ordning på allt. Jag tror jag har en bild på den på bloggen om du vill se: http://junijarvi.blogspot.se/2013/11/panoramabild-pa-studion-panorama-of.html
Det vore så klart trevligt att ha en lokal för allt det där men samtidigt är det viktigast att det funkar i vardagen och det gör verkligen.

Tack så mycket för intervjun! Mitt kontor blev inte vackert, väldigt DIY med popaffischer och hyllor av skrotvirke och uppslagsverk i högar. Om jag reser mig hastigt slår jag huvudet i taket. Men jag bränner i alla fall inte bort vaxet från vingarna som Ikaros:

söndag 17 augusti 2014

Chimpshed A.D. - Boom

Plötsligt kommer det massor av låtar i inboxen med presstexter som hävdar att det påminner om Tame Impala. Jag trodde att de var som mest hajpade för kanske två år sen, har jag fattat fel? Hur som helst tycker jag inget vidare om det bandet och drar mig för att lyssna på psykedeliska rockband och deras tråkiga mangel. Men den här brittiska duon manglar på ett jättefint shoegazevis, låter som tidigt nittiotal, Blur, Ride och dessutom på sitt eget sätt. Det finns en glädje och en bra låt inne i det monotona.