tisdag 21 oktober 2014

The Magic Numbers - interview

The Magic Numbers are coming to Stockholm and Debaser Medis on the 30th of october. Cool. The Brits don't need much of an introduction, having quite successfully recorded guitar pop and toured for about a decade. But we do need to hear from Romeo and Michelle Stodart, two fourths of the band. I was lucky enough to have the opportunity to ask them a couple of questions and here is what they answered:
Gordon: I hear you are on your way back to Sweden, welcome back! What's it like to tour with the Magic Numbers?
Romeo: It's an unpredictable adventure to be honest, a roller coaster of emotions. The objective at all times is to just enjoy the ride, I love touring with bands that we are really good friends with as then it's just one big hang. Our UK tour just was incredible, we were blessed with the sensational Ren Harvieu and an amazing country blues harmony group from North Wales called The Goat Roper Rodeo Band, oh and my good friend Y came over from LA to provide us with some good vibes. Let's just say it all got pretty cosmic!
Michele: It can get pretty crazy touring but let's just say we make sure and have a good time out on the road. We tend not to book hotel rooms anymore as we never end up using it and someone's always willing to put us up for the night.
Gordon: I met Gruff Ryhs the other day and I believe he and you have collaborated. Are collaborations an important part of how you work? Would you like to tell me about your most recent musical partnering?
Romeo: I love Gruff, musically but also as a person. We collaborated together on the Neon Neon album alongside Cate Le Bon & Boom Bip, the girls and I just provided backing vocals but it was great fun. I've a beautiful but somewhat surreal memory of Gruff and I in Lagos, Nigeria driving around in a huge hummer with some locals blasting Slayer being taken to a pretty cagey area in Ikeja that sold old 7 inch records of African music. One to remember.
My most recent partnering would be writing songs with Ren Harvieu. She's got this incredible voice, reminds me of a female Roy Orbison - her emotional depth and range, she has really brought to life what I've written of late. Together with my friend Ed Harcourt, I think we are going to make a truly classic album with her. If there was any justice in this crazy world she will be a household name. I'm also hopefully going to be making some more music with Jason Pierce, he's a good friend and Spiritualized are one of my favourite bands.
Gordon: How was the acoustic tour last year? It sounds like it could have been awesome to play theatres around England. Was it a spontaneous thing or a long time dream?
Michele: We had locked ourselves in the studio recording the new album and we were driving each other mad, itching to get back on the road, but we wanted to do something different, and we realised in almost 10 years as a band we'd never toured acoustically nor had we played to many seated venues. So we looked into it and found some amazing places like Pontardawe, Pocklington, Hebden Bridge, Rumliegh Farm (Devon) It was really special, and one of our favourite tours to date as we learnt a lot from re-arranging the songs.
Romeo: There's something really beautiful about playing really delicately and in a hall where you can hear a pin drop, I loved every minute of that tour as we could be very spontaneous with the songs, they changed so much throughout every night.
Gordon: What do you all do when you're not touring with Magic Numbers? Do any of you write songs for other artists?
Michele: Apart from spending as much time as I can with my little girl when I'm back home. I'm always writing songs, so when I get back from touring with the guys I try and record as much of them as possible. At the moment I'm working on a second solo release.
Romeo: Michele's got so many great unheard songs, it's insane. Her next album is going to be killer,  I can't wait to be involved in any way she'd like - happy to just be a listener, making the tea. 
I've been writing for a few people that I really love, seeing what happens as you never know, sometimes you click with someone and this beautiful song appears. I've written some great songs with Pontus from swedish group Sidechild actually, hopefully something will happen with those, very soul influenced - like Shuggie Otis or something. 
At the moment I'm really enjoying producing. We've our own studio so I try and get in there with people I like and record them. I'm about to go in with The Goat Roper Rodeo Band and make their album with them. It's going to be fun as we're really close and all have a massive love for country music. I think they've got potential to not just be of a particular scene or genre as the songwriting is so strong. They're the real deal and all I'll be trying to do is capture what I see on and off the stage.
Gordon: Do you still all live in London and is that city an important part of how you work with music? Do you have any good London stories for the anglophiles of Sweden?
Romeo: Yes, we are all still here, all scattered around. The Gannons are in East and Michele in the West, I live in North London in Crouch End which is quite a musician inhabited area. I bump into Ray Davies every now and again in Waitrose which always makes me chuckle and the producer Paul Epworth owns Church Studios now which is very near to where I live so you can tell who he is working with by who you spot in the area. Bono apparently frequented my local italian restaurant but I never saw him. My favourite place in London at the moment is Highgate Wood, even on the most gloomiest of London's awful weather days it has something to offer as is always beautiful and peaceful. I don't know how important London has been in playing a part in influencing the group's music but it's continually inspiring in the diversity culturally. Late night drinking is always a pain in the ass as everything kinda ends at around 3 am and it really shouldn't. There are a few dodgy places you can stumble out of when the birds are singing, but you'll manage to sniff those out yourself.

Thank you guys, so much for graciously answering my questions! I guess I'll be on the lookout for the dodgy places if I get to London. If anyone feels like helping Romeo and the rest of the band to find shady company after the gig in Stockholm, The Magic Numbers have a facebook page where you can give them a shout-out.

torsdag 16 oktober 2014

Dalaplan - Plikt och Elände

Efter en hel helg med mespop från Skottland och japanska twee passar det förbålt fint att lyssna på en ny platta från Malmöbandet Dalaplan. De är punkösiga utan att egentligen vara punk och när jag kikar i recensionsklippen som kom med pressreleasen så verkar många skribenter ha försökt fånga dem med hjälp av namedropping av andra band.  Jag vill inte vara sämre och säger att det här ligger ganska nära amerikanska Black Lips skiva Arabia Mountain. Och den skivan har jag återkommit till under tre års tid. Fast Dalaplan är, precis som Peer Gynt, sig selv nok, såklart. Deras orgel och de två, ärkeskånska stämmorna skapar en kraftfull dynamik som hämtar från all möjlig rock och punk och som ändå gör upp med allt det tidigare och pressar på framåt. Det här är en skiva att lyssna på i sin helhet nån gång ibland, när humöret är lite lagom förbannat. Som skattkista full av enstaka låtar är den dock starkare, en potentiell klassiker. Låtskrivandet är grymt! De flesta låtarna är otroligt bra och jag misstänker att de är rätt tidlösa, även om det blir massivt med 24 minuter på raken med nära nog oavbrutet tryck. Sista låten är en pianoballad som inte riktigt övertygar även om jag förstår behovet av att ändra tempo på slutet. Standouts på skivan är basburna Under jorden, den raka förtvivlansrocken i Hellre kass och det hittiga titelspåret, Plikt och elände. Näve grus är också en fantastisk låt och den här inte heller dum:

måndag 13 oktober 2014

Mer Skottland! The Spook School på Southside

I lördags var Gordon med och ordnade en anglofil, eller rentav skottofil, liten shindig på Landet. Det blev diverse skotska popsinglar i högtalarna både före och efter de tre banden och festens namn hade vi snott från Pastelsskivan Truckload of Trouble. Ännu fetare dos Skottland och indiepop blir det nu på lördag när So Unbelievable! arrangerar en kväll på Southside. Bandet heter The Spook School kommer från Edinburgh och har släppt en fantastisk fullängdare och är ett sånt där band som jag, i mina svartare stunder, tänker är av en utdöd art. Men de är inte utdöda! Moon Types ena sångare suckade oroligt innan vi drog igång vår klubb häromkvällen att han kände sig som en dinosaur och vem vet om det dyker upp en enda själ? Men det var packat med folk på Landets övervåning och jag hoppas att Zinkensdamm invaderas av parkasar och fina popluggar den 18:e. Och varför då, då? Jo för att:


måndag 6 oktober 2014

Truckload of Trouble!

På lördag åker Gordon till Stockholm för att spela skivor. Och det blir kul, såklart. Men inte vanligt kul, det blir stört roligt eftersom det blir spelning med tre fantastiska indieband på Restaurang Landet vid Telefonplan. Efter några år med väldigt härliga, softa konsertkvällar på måndagar får Gordon en chans att vara med på en fet popfest på en lördag. Gordon är sugen.

Det hela kom sig av att Moon Types, som är Gordonbekanta på diverse olika vis, hörde av sig och undrade om det kunde vara läge för en liten baluns. Landet hade plats och tid och Gordon hade popskivor. Sen fick vi tag på Standard Unit från Stockholm som kommer att stå för kvällens liveös. Dessutom har vi övertygat Matloob från tweepoppiga och fantastiska Roadside Poppies från England att komma över hit och göra ett sologig. Han kommer under namnet The End of the Pier Show att sätta igång kvällen akustiskt och snyggt innan Stockholmsbanden kommer loss. Före och efter konserterna blir det indiehits och obskyrt i en schysst blandning från Gordon. Och Steve Miller Band, av nån anledning måste jag spela Serenade med Steve Miller Band. 80:- kostar det att komma in och det kan vara bra att ha med lite cash för baren på övervåningen tar inte kort. Det går att handla nere för kort men inträdet måste vara monopolpengar. Här är förresten en nästan sprillans och underbar låt med Moon Types:

söndag 5 oktober 2014

Intervju med Gruff Ryhs

Walesaren Gruff Ryhs hade en jobbig veckas resande bakom sig när han kom till Debaser Strand vid Hornstull i Stockholm i fredags. Klädd som Eliott Smith i jeansjacka och beanie och med ett mjölkigt glas kaffe i näven satt han framåtlutad över bordet och berättade med många små pauser mitt i meningarna om sitt senaste projekt American Interior. Om vi hade haft mer tid (och om Ryhs varit piggare, han var verkligen i någon sorts upplösningstillstånd) hade det varit roligt att prata musik. Den gamle Super Furry Animalssångaren har fortsatt göra spännande musik i olika konstellationer, som soloartist, med Furrys och inte minst i syntpopbandet Neon Neon han har med hiphopproducenten Boom Bip. Men nu fokuserade vi på historia och politik.

Gruff Ryhs växte upp i en författarfamilj där historien om den avlägsne släktingen och vildhjärnan John Evans ständigt hölls levande. Och historien om Evans, som lämnade Wales 1792 för att utforska Amerika, hade i sin tur rötterna i en på sin tid lika envis legend om kung Madog. Denne Madog skulle enligt myten ha hittat över Atlanten år 1170 och tagit sig till Mexikanska golfen ("completely ludicrous") och blivit ledare för en indianstam. Evans, och många andra walesare, trodde att det ännu på 1700-talet fanns en walesisktalande indianstam. Drömmar om fornstora dar och grandiosa äventyr växte fram i Wales efter att landet annekterats av England i mitten av 1500-talet. Ryhs anfader var kanske ovanligt naiv och rentav halsstarrig men han var inte den enda som trodde på något som kunde hägra långt därborta i väster, en kombination av en märkvärdig, historisk bedrift och ett hopp om en ljus framtid dit alla walesare kunde fly undan det engelska oket.

John Evans resa genom USA varade i sju strapatsrika år där han både svalt och kastades i fängelse. "He was thrown in a dungeon," som Ryhs uttryckte det på oefterhärmlig dialekt, innan han blev friköpt av ett sällskap spanska upptäcktsresanden. De sökte en väg till Stilla havet men trodde att de skulle stöta på den mytiska walesiska indianstam, "the madogwys", som Evans sökte och hoppades att han kunde hjälpa dem översätta walesiskan. Tillsammans färdades de vidare tills en Omahaindianerna ledda av "the formidable chief Blackbird of the Omaha river," tvingade spanjorerna att vända om. Evans erbjöds dock att resa vidare och levde även tillsammans med olika indianstammar, "he seems to have been a very charismatic person". Men några walesisktalande madogwys upptäcktes aldrig av varken Evans eller någon annan. "He met people from all over America and realized that no one spoke Welsh. It was complete rubbish, of course." Efter sju års resa blev John Evans malaria för svår och han avled ensam i New Orleans.

Super Furry Animals grundades 1993 och hade stora framgångar under andra halvan av 90-talet, trots att de med sin faiblesse för walesiska och sin experimentella stil aldrig riktigt passade in i britpopvågen. De finns fortfarande och släppte en platta 2008 men medlemmarna har allihop andra musikprojekt som tar mer av deras tid. Ryhs har gett ut två fullängdare med Neon Neon som funnits sedan 2007 och som nominerats till Mercurypriset. I år gav bandet också ut en dovare ep, Years of lead. Som soloartist har Ryhs hållit på sedan 2005, gett ut flera skivor och turnerat flitigt. På en av sina soloturnéer genom USA dök tankarna på faderns gamla historier om John Evans upp och Ryhs sökte upp sin bokare i New York för att se om det var möjligt att göra en turné i Evans fotspår. Under drygt fem veckor åkte han sen runt i en liten van med sin vän, filmaren Dylan Goch, och spelade överallt där han kunde. I större städer som Cincinnati kunde det komma några hundra rockfans och se honom men han spelade också på indianreservat där ingen hört talas om Super Furry Animals och det kunde vara märkliga upplevelser. Förutom gitarren hade han med sig ett presentationsmaterial om sin anfaders resa och en tygmupp föreställande Evans som följde med upp på scen. Han träffade människor vars språk och kulturer varit ständigt hotade under hundratals år och det påverkade honom starkt. Men på många sätt var det en fruktansvärt tung turné, "it was extreme, I mean, it seemed like a fun idea but it was really hard." Resultatet blev dock desto mer tillfredsställande och består av skiva, bok, film och app. American Interior syftar förstås på de inre delarna av USA som turnén, liksom Evans resa, besökte.

Från hotade minoritetsspråk gled samtalet in på Skottlands folkomröstning. Ryhs har uttalat tydligt stöd för ja-sidan och hoppades ivrigt på skapandet av vad han kallar "a modern nuclear-free constitutional democracy" som bröt med privatisering av sjukvården, med överhusets konservatism och med isolationismen och Europafientligheten som växt sig brinnande stark i England. För att inte tala om den växande rasismen. Konservativa krafter i England arbetar för att försämra skydden för mänskliga rättigheter. "And I believe in the fantasy of the European dream, the postwar dream that we can live together. But I realize the limitations of it as well."

På frågan om han hyste liknande förhoppningar för Wales svarade han vagt. Landet har ett starkt mått av självstyre sedan en folkomröstning i slutet av 90-talet och det påföljande instiftandet av ett eget parlament. Men inom ramarna för internationella samarbeten skulle han också gärna se ökade demokratiska rättigheter för Wales. Den enorma nejkampanjen som genomsyrade mainstreammedia inför Skottlands omröstning är också ett hotande moln. Men det uppvägdes, för Gruff Ryhs del ändå ganska väl av gräsrotsrörelsens förhållandevis stora framgångar. Och, som han sa apropå att John Evans förhoppningar om att hitta walesisktaland indianer aldrig infriades: "We can be happy that Wales was never a colonial power."

Intervju med Lars Åhlund från Days of Elisa

Days of Elisa har växt fram rätt långsamt utan att från början ha varit tänkt som ett utåtriktat bandprojekt men nu kände Lars Åhlund ändå att det var ett fullfjädrat popband som behövdes för att få ut en grym skiva som han hade material till. Åhlund, popveteran som oftast backar upp Miss Li på gitarr, släpper skivan As opposed to going down inom kort och singeln Taken from a movie är ute nu. Jag fick tag på honom med några små frågor om plattan, som har ett väldigt intressant koncept. Alla låtarna handlar om att komma tillbaka efter ett svårt trauma. Taken from a movie handlar om att hantera krisen efter ett överfall genom verklighetsflykt.

Gordon: Hur mycket magi finns det plats för när vi är i extrema situationer? Behöver vi något utomkroppsligt för att komma igenom våra kriser?
Lars Åhlund: Jättemycket magi. Allt är magi. Hur kroppen tar hand om sig själv för att klara av situationen är magi, hur psyket fokuserar utan ansträngning är magi och hur färger och former ändras är magi. För min del så var det de mest magiska dagarna jag någonsin upplevt och någonsin kommer att uppleva, förutom om jag får barn, jag har hört att det är mer magiskt. Dagen innan jag själv balanserade på livets kant var full med små och stora magiska ögonblick och ordet lycka har aldrig varit så intensivt och äkta som den dagen jag vaknade upp på ett sjukhus omgiven av vänner. Angående det utomkroppsliga så har jag inget svar. Vad jag kan säga är att om man förlorar väldigt mycket blod och dessutom är fullproppad utav starka mediciner ligger det utomkroppsliga nära till hands. Sen om man väljer att fokusera på det eller på nära och kära och längtan efter att komma tillbaka som en stark och frisk person får vara upp till var och en. Jag valde det senare. Vägen dit visade sig tyvärr vara längre och snårigare än jag anat.
Gordon: Körerna i låten känns som släktingar till tecknad film från sjuttiotalet men kanske lite religiösa också, vad var erat mål med dem?
Lars Åhlund: Vi lånade en gymnasiekör från den skola där vår gitarrist jobbar. Jag hade bollat idén om en barnkör med inspelningsteknikern och medproducenten Victoria Moralez men jag vill ju inte att Jarvis Cocker ska storma scenen när vi spelar så gymnasiekören fick bli genvägen. Tecknad film från sjuttiotalet låter fint. Önskar att det var det vi var ute efter men det religiösa stämmer nog bättre. Jag bad kören att sjunga som om det vore psykadelisk gospel. Påtända änglar kanske?
Gordon: Berätta om plattan, är det låtar om samma trauma eller är det olika historier? Hur länge har ni jobbat med skivan?
Lars Åhlund: Skivan är självupplevda delar av livet. Berättelser om stort som smått. Vissa låtar, speciellt de jag skrev tidigt efter traumat, handlar helt klart om den upplevelsen men andra är berättelser om helt andra saker som turnéhybris, konstnonsens, kärlek (så klart) och brist på pengar. Dagbokslåtar från en jobbig period i livet helt enkelt, det är den röda tråden. De första demoinspelningarna gjorde jag våren förra året och den sista mastringen våren detta år. Däremot är de första låtarna skrivna sommaren 2012. Det tog ett tag innan låtarna blev Days Of Elisa.
Gordon: Du har skapat musiken som bearbetning och kanske kommer den att lyssnas på av en publik som själva behöver hantera något svårt. Men vad lyssnar du på för annan musik för att hantera kriser?
Lars Åhlund: Jag tror att man i en krissituation inte riktigt har ork att ta till sig ny musik. Det bästa och mest helande tror jag är att lyssna på musik man kan väl och gillar. Om jag ska vara ärlig så kommer jag inte ihåg vad jag själv lyssnade på. Jag tror att Days of Elisa blir ett utmärkt val för krisande. Vi kanske ska försöka införa den som obligatorisk lyssning hos kris och trauma-gruppen på Danderyds Sjukhus? När jag själv behöver bli på bättre humör spelar jag Bobby Fuller Four eller Appetite for Destruction.
Gordon: Vad händer framöver med Days of Elisa?
Lars Åhlund: Vi släpper mer musik och en ny video under hösten. I vinter kommer hela albumet. Under tiden spelar vi live så mycket som möjligt. Tanken är att vi ska ha en USA-etta lagom till påsk. (Det är ju tanken som räknas.)
Gordon: Tack så mycket, Lars! Ser fram emot plattan. Men om jag fick välja skulle jag gärna se Jarvis Cocker storma scenen när ni spelar.

onsdag 1 oktober 2014

Flora Cash - I will be there EP

De har varit med mig ett par år nu. Eller om det är jag som har varit med dem, det är i alla fall snart två år sen jag hörde Flora Cash första gången. Då hade de precis släppt Summerset, en rätt magisk liten kärlekshistoria på tre minuter. Sen blev det två konserter på Gordon och en flytt till USA. Efter återkomsten till Sverige har de fortsatt jobba med att slipa på låtskrivandet och den varsamma moderniseringen av folkpop som är deras gebit. Nya ep:n I will be there innehåller fem välgjorda och vackra låtar med den där känslan av självklarhet som skvallrar om talang såväl som hårt arbete. Särskilt gillar jag hur låtarna pendlar i stämningar och känslolägen utan kännbar ansträngning. Kanske är det ett resultat av hur samarbetet mellan Cole och Shpresa fungerar?